Räntor och avkastning spelar en central roll för utvecklingen inom livförsäkring. Här presenterar vi statistik och insikter som belyser hur ekonomiska faktorer påverkar försäkringssparandet och avkastningens utveckling över tid.
Avkastning på tillgångar
Avkastning är ett mått på värdeförändring och direktavkastning på de tillgångar som förvaltas av livförsäkrings- och tjänstepensionsföretag och avser endast traditionell försäkring. Här redovisas siffror på företagsnivå och/eller på portföljnivå för de portföljer där försäkringstagarna har rätt till en andel av överskottet i respektive delportfölj. Den genomsnittliga avkastningen är viktad med marknadsvärdet av de tillgångar som avkastningen är beräknad på och visar avkastning i procent från årets början.
Avkastningsräntor
Avkastningsränta är ett sätt att fördela avkastningen inom kollektivet av försäkringstagare och fastställs utifrån den avkastning som företaget uppnått. Hur stor andel av avkastningen som fördelas till kollektivet av försäkringstagare varierar mellan olika företag. Avkastningsränta ger upphov till villkorad återbäring och återbäring.
Återbäringsräntor
Återbäringsräntor förekommer endast i ömsesidigt bedrivna försäkringsföretag och är ett sätt att fördela överskott preliminärt till försäkringstagarna. Återbäring uppstår om företagets resultat av kapitalförvaltning, dödlighetsutfall, drifts- och skattekostnader sammantaget ger ett överskott relativt vad som antogs vid premieberäkningen. Återbäringsräntan fastställs genom att företaget gör en prognos av kapitalavkastningen över en längre tidshorisont. Tillfälliga svängningar på kapitalmarknaden utjämnas över tiden. Hänsyn tas också till företagets aktuella kollektiva konsolidering (se nedan).
Kollektiv konsolidering i livförsäkrings- och tjänstepensionsföretag
Genom att kontinuerligt förränta de försäkrades tillgodohavanden med återbäringsränta fördelas överskott preliminärt till försäkringstagarna. Företaget tillämpar då den så kallade retrospektivreservmetoden. Retrospektivreservmetoden tillämpas för privat försäkring och premiebestämda tjänstepensioner. En annan metod, pensionstilläggsmetoden, används också för fördelning av överskott. Metoden innebär att avtalade pensioner höjs med en viss procentsats (vilket ej sker kontinuerligt som i retrospektivreservmetoden) och tillämpas för förmånsbestämda tjänstepensioner. Normalt fördelas inte alla tillgångsvärden i försäkringsföretaget. Det innebär att en buffert i form av ej fördelade tillgångsvärden uppstår, så kallad kollektiv konsolidering. Detta gäller även för företag som tillämpar både den så kallade pensionstilläggsmetoden för fördelning av överskott och retrospektivreservmetoden.
Buffertkapitalet är skillnaden mellan tillgångarnas marknadsvärde och summan av de preliminärt fördelade tillgångsvärdena. De preliminärt fördelade tillgångsvärdena utgörs av summan av garanterade åtaganden och preliminärt fördelad återbäring. Konsolideringsnivån beräknas som kvoten, uttryckt i procent, mellan tillgångarnas marknadsvärden och preliminärt fördelade tillgångsvärden. En konsolideringsnivå över 100 procent innebär att tillgångarnas marknadsvärden är högre än de preliminärt fördelade tillgångsvärden. Livförsäkringsföretagen bestämmer gränserna inom vilka respektive företags konsolideringsnivå normalt ska tillåtas variera. Det utgör ett kriterium vid bestämmande av återbäringsräntan. För företag som tillämpar avkastningsränta som ger upphov till återbäring hålls den kollektiva konsolideringen konstant på 100 då allt överskott fördelas med den avkastning företaget haft.
